Nu lägger vi ner denna hittills knapphändigt uppdaterade blogg. Iallafall för nu. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte.

Inga bullebäbisar denna gången heller Kanske satsar vi igen, kanske inte. Just nu ligger dock alla planer på is.

Nu ska här inriktas på att få vardagen att gå ihop och kombinera plugg med allt annat vardagligt i Emmas liv. Som Melwin skulle ha sagt:

BYE BYE!

Det kom, jag såg, jag skrek. Såklart talar jag om antagningsbeskedet. Onsdagen den 11/11 damp det ner i inkorgen och pulsen höjdes till 200. När jag väl tog mig mod till att öppna så var det med skakig hand kan sägas. Ja, jag är antagen till PHS i Umeå. Upprop sker den 18/1 och gissa OM jag är taggad. Ca 7200 sökande fick dela på de 140 platserna. Jag är en av de lyckliga. Nu och då måste jag nypa mig i armen för att inse vad jag är på väg mot och inse att det faktiskt är sant. Senare ska jag försöka sammanfatta resan fram till antagningsbeskedet, för processen har varit nästan ett helt år lång. Men det får bli en annan gång.

TACK FÖR ALLA GRATULATIONER!

Vidare så finns inte riktigt tiden att hålla bloggen speciellt uppdaterad, så ni får helt enkelt nöja er med bloggtorkan. Huset renoveras för fullt, Magnus har börjat jobba, jag har jour jämt och vi har just så pass kommit in i de nya rutinerna.

Ziggy är parad och vi hoppas på bullebebisar i början av året. Det är möjligt att jag uppfyllt min turkvot för resten av livet, så man ska nog inte hoppas på alltför mycket Hon är bara 2,5 veckor gågna, så än får vi vänta på tecken.

Snön lyser med sin frånvaro, vilket är trist. Jag vill köra skoter! Mörkret ligger över oss i stort sett dygnet runt och det känns som att det regnat i en månad. Idag fick vi dock en glimt av solen, mycket välkommet! Det trista vädret bidrar inte riktigt med att göra en pigg. Men med allt som jag har att se framemot känns dagarna väldigt enkla =)

Här kommer lite bilder på den lille mannen.

/E

Vi har tur som har en när och kär vän som råkar vara veterinär. Elin heter hon. Våra hundar har alltid älskat Elin, HÖGT! Gullan älskar fortfarande Elin, likaså Ziggy. Men Eddie, han har insett vad Elin egentligen går för. Eddie HATAR att åka till veterinären. För någon månad sedan genomskådade han Elin, detta gjordes i samma ögonblick som han fick sig en spruta vaccination i nacken. Nu vägrar Eddie hälsa på Elin, han vägrar trängas med henne i soffan som han annars alltid gjort, han vägrar ta emot godis av henne (eh, pratar vi om Eddie!?). Istället går Eddie raka vägen in i buren när Elin kommer på besök och där lägger han sig med rumpan utåt och vägrar komma ut. Hästminne brukar man prata om. Tror dock att Eddieminnet är svårslaget… Gullan tycker dock att Eddies beteende är underbart. Som det nu är får hon rå om Elin utan Eddies inblandning!

För övrigt kämpar vi för att få dygnets timmar att räcka till. Oktober månad går mot sitt slut och snart börjar Magnus jobba. Vi har mycket spännande att se framemot, bland annat ett förhoppningsvis positivt antagningsbesked till polishögskolan, en liten kusin till Melwin, dagisstart, starten av Magnus företag, förhoppningsvis valpar, 30-års kalas… och utöver allt spännande tillkommer blöjbyten, städning, husrenovering, matlagning, hundprommisar och jobb+jour såklart. Där utöver borde jag hinna träna också… Kan någon ge mig fler timmar/dygn!!!

Några bilder blir det ej, för jag minns inte när jag tog fram kameran senast

På återhörande
/Emma

…men har inte riktigt tid att blogga något. Egentligen finns inte så mycket läsvärt att delge er heller, om sanningen ska fram. Önskar att dygnet skulle fått fler timmar, för vi har sjukt mycket att hinna med. Dock går all tid åt att äta, träna och sova. I stort sett

Återkommer, om en stund!

Utställning i Skeå igår. Domare: DOMINIC HARRIS, IRL. Det namnet bör utställningsintresserade lägga på minnet, det har iaf jag gjort. Grattis Siv och Ann-Marie till dagens cert!

SIV, BIM

ZIGGY, 2BT

Grattis också mini-Espen med människor till framgångarna i utställningsringen.

Vi har iaf haft en kanonhelg med goda vänner! Tack till Peter, Nicklas, Veronica, Josef, Minnie, Frankie och Espen, hoppas vi snart ses igen! Idag har huset storstädats, ett uppdrag som inte helt färdigställts. Det ska göras imorgon. Dagen avslutades med att vi drog till stan för att käka kinamat! Mumma och mättnad!

Första två jobbveckorna har gått prima, Mange och Melwin sköter sig bra hemma och det är inte så jobbigt som jag trodde att åter jobba, trots att det gått 1 år och 3 månader sedan sist. Men, faktum är att det inte alls hinns med lika mycket hushållssysslor. Tusen saker släpar efter här hemma, framförallt än jävulsk mängd tvätt. Har blöjproblem, eller så äter Melwin för mycket Tvättar pyjamasar och sängkläder för brinnande livet för att hålla efter.

Ena långsidan på huset är brädfodrat klart och 4 av de 6 småfönstrena är bytta, lite målning återstår. Framsidan är påbörjad och jag hoppas det går lika smidigt. Tack och lov att morbror Stig åter blivit norrlänning och assisterar i byggnationerna! Det finns hopp om att husets skal kommer ge resten av allt en del rättvisa.

Nu ska här vikas tvätt, och sedan invänta 100-meters final. Sätter en slant på Bolt, allt annat vore ju dumt!

Adjöss!
/E

Plötsligt händer det…

Efter de fruktansvärda dagarna utan Ziggy bestämmer sig ytterligheternas mästarinna på att showa ut i klospetsarna och kamma hem BIS på Svenska Bullterrierklubbens Open Show 2009. Behöver jag säga att lyckan är total. 184 anmälda hundar och vår lillfan står som vinnare. Kanske förstår du nu pappa varför den här lillfan betyder så mycket att jag varje dag har överseende med att hon beter sig som just en lillfan och ser till att hålla oss sysselsatta… Ord är överflödiga… så jag ger er en bild:

TACK min kära vän Veronica för ditt fantastiska jobb som Ziggys handler! Och tack för ALLA grattis!

Första helgen med barnvakt också. Skönt, men självklart jobbigt. Lyckan av att få återse en nu GÅENDE Melwin, var total. Nästan jämförbar med att få se Ziggy efter lika lång tid (men bara nästan, för vi visste ju att Melwin hade haft det prima med mormor, morfar, farmor & farfar). Imorgon börjar jag jobba, och ångesten är nu total. Men innan det kommer ikapp mig helt ska jag fortsätta suga på vinstens sötma! Och läsa ett visst meddelande, om och om igen. Jag har vinden i ryggen!

/E :D

Om det var min idé? Nä, såklart inte. Han klättrade ner i hundmatsskålen helt på eget bevåg. Han är också en mästare på att hjälpa till med tömning av diskmaskin:

Kramas och pussas:

Gunga:

Köra gåvagn (dock inte på att gå utan vagn, han kan men vägrar):

Åka hoj:

Åka mammas skoter (ja för mammas är den väl… ;-):

Men även om han är mästaren på ovannämnt så är han helt klart bäst på att sprida kärlek:

Natti

Gullan och Ziggy konverserar på dagens promenad:

Ziggy: “Gullan jag kan lix överleva i skogen i nästan 4 dygn”.
Gullan: “Du jag kan lix hitta tillbaka till matte, varsomhelst närsomhelst”.

Igår bet Ziggy sönder ett dl-mått och en tutte. Hon är “back in business” efter 2 dygns dvala. Det gillar vi :)  Melwin har för övrigt förstått sig på hur man öppnar fodertunnan, och insett hur vansinnigt uppskattad han blir när han kastar hundmat över hela golvet. Mamman/matten i huset tycker dock inte att detta är helt bra. Ny hundmatsförvaring planeras!

Ska försöka summera de senaste dagarna. Jag kan säkert missa något, och läsningen är lång för den som orkar. Men jag måste få ur mig allt. Tankarna har snurrat, och snurrar fortfarande. Till att börja med upprepar jag: vi har ALDRIG upplevt något så otroligt fruktansvärt förkrossande. Att inte veta var ens fyrbenta familjemedlem är tär och tär på en. Det har gjort så ont!

Måndag 13/7
Skogspromenerar på morgonen tjejerna som alltid. Melwin sover i vagnen. Tjejerna leker framför oss. Plötsligt är de båda borta, bara 500 meter från huset, men Gullan kommer snabbt åter. Dock inte Ziggy. Jag får direkt känslan av att olust och ropar högt och länge efter henne. Utan resultat. Går hem och lämnar sovande Melwin hos grannen. Cyklar upp till skogen och fortsätter mitt ropande. Utan resultat. Cyklar hem, pratar med grannarna, Melwin vaknar. Sätter oss i bilen och kör ner till stugområdena. Pratar och frågar om någon sett henne. Lämnar ut telefonnummer. Utan resultat. Kör ner till Björkmans och Prästmyrvägen (ungefär där hon 3.5 dygn senare hittas) tutar, stannar, ropar. Utan resultat. Detta upprepas senare av systern och farmor.

Ringer och efterlyser henne i P4 Västerbotten. Ringer polisen, som tar alla uppgifter.

Camilla kommer med Naala vid 15-tiden, vi går i skogarna kring där Ziggy försvunnit. Inga spår hittas. Vi tar paus, äter en filtallrik och fortsätter sedan sökandet med skallgång i området. Susanne, Nikki, Monica, Kia, Mamma, Pappa, Magnus, Sandra och Jocke ansluter. Senare också Staffan. Vi går, går och går. Utan resultat. Avslutar vid 21-tiden, med många mygglik i håret. Sandra ringer en kvinna som “ser saker” som säger att Ziggy lever, mår bra och gömmer sig någonstans inte så långt hemifrån… Alla åker hem, jag måste stanna upp och inser hur fruktansvärt allt är. Kör till Björkmansgården och Prästmyrvägen ännu en gång, träffar en älg och säger åt denne att skicka hem Ziggy. Natten närmar sig och Ziggy är ute i skogen. Min rädsla att hon sitter fast någonstans och blir uppäten av myggen tar nästan knäcken på mig. Sover sparsamt, går upp varannan timme för att gå ut och ropa.

Tisdag 14/7, 1 dygn
Ute tidigt i ottan, lägger ut 4 matstationer med filtar, runt om där hon försvunnit, får samtal från personer som varit i samma situation med massa tips. Ordnar skallgång med start från Prästmyrvägen. Frida, mamma, pappa, jag, Staffan och Naala går i stekande sol och slåss med brems. Utan resultat.

Peter och Carolina gör sitt från bilen på väg till Västervik och kontaktar en släkting som också hon brukar kunna se saker. Även denna säger att Ziggy mår bra, samt att hon kommer hittas av en man (vilket hon ju också gjorde).

Kontaktar en sierska vid namn Anna-Lena Vikström som också hon säger att Ziggy lever, är oskadad men rädd. Och gömmer sig. Hon ger mig många detaljer, men den som i efterhand stämt bäst är att vi letat åt rätt håll. Samt att en man kommer hitta henne. Hon ser henne vistas kring människor och något som liknas vid en bondgård (Ziggy hittades senare vid å-kanten, på andra sidan ån ligger en stor bondgård).

Trycker upp efterlysningslappar, sätter upp dessa på  alla tänkbara anslagstavlor i socknen och fortsätter åka runt i stugområdena. Beställer efterlysningsannons i lokus. Sprider budskapet på nätet. Magnus ringer VK och VF som skriver artiklar om den bortsprungna hunden i Näs. Här och här. Fyller på varm mat i matstationerna. Fortsätter leta till sena kvällen. Är ute som senast kl. 00, tycker mig höra Ziggys skall från Björkmans/Sundudden. Men efter upprepade rop och inget ljud så inser jag att jag nog inbillat mig. Eller hört Nenséns hundar. Försöker sova, lägger mig med Gullan (som nu också hon avverkat rätt många mil i skogen) på soffan nere och går upp varannan timme. Drömmer om Ziggy direkt sömnen sätter i.

Onsdag 15/7, 2 dygn
Dålig sömn. Upp tidigt i vanlig ordning, hinner lägga varm mat i matstationerna (som är och förblir orörda) innan jag får telefonsamtal från Valsfäboda (några km norrut). Där en kvinna har hört hundskall vid 01:00. De har inga hundar i grannskapet. Packar in Melwin och Gullan med tillbehör i bilen. Åker till Valsfäboda och möter upp tipsaren. Går och kollar i alla potentiella kryp-in för en liten bullterrierflicka. Men ingen Ziggy. Sätter upp en matstation och åker och lämnar Melwin hos Sandra. Kl. 13 kommer bullterrierhussen Lars från Umeå och tillsammans med Gullan söker vi av stora områden runt Strandmora och Årnes. Inget där. Därefter kollar vi ödetomten Nikanor och den nedanför. Gullan tar upp ett spår och leter oss till ett gryt. Hon vill fortsätta men vi bestämmer oss för att stanna vid grytet. Här tror jag att vi nog kan ha varit Ziggy på spåren, kan tänkas att hon letat någonstans att gömma sig och haft funderingar på grytet. Men avstyrt för alla starka dofter. Går hem, trampar ner i jordgeting bo, skickar hem Lasse och ringer Stina som kommer med grythunden taxen Roffe. Vi går tillbaka till grytet, Roffe går in men utan att hitta något. Tack och lov, rädslan över att Ziggy faktiskt kunde ha fastnat där var påtaglig.

Magnus kommer hem från jobbet och letar vidare i stugområdena nedanför oss och hämtar hem Melwin. Vid 18-tiden kommer Maggan och Micke, knl Buffalo Bull’s som är på genomresa. Ber Camilla och Naala åka till Valsfäboda för att gå skogsvägen mellan där och Rickleå. Naala spårar ivrigt i nästan 2 timmar. Men vad? Jag trycker i mig en pizza och sedan ut och fylla på mat på alla matstationer. Vi är ute till 02.00, jag och Maggan.

Torsdag 16/7, 3 dygn
Fortsätter att sova med Gullan, och kliva upp flertalet gånger nattetid. När ska man ge upp? Gör frukost till gästerna, äter och packar ner Melwin i vagnen för att sedan gå ut med ny varm mat till de alltjämt orörda stationerna. Så även den i Valsfäboda. Maggan och Micke ger Melwin lunch medan jag ensam valsar runt i skogen till höger om där vi brukar promenera, med grytlock, detta efter att ha fått ett mail om att ytterligare en synsk kvinna sett henne. Och tipsat mig om detta. Jag griper efter halmstrån.

Väl hemma, och dyblöt efter regnet, hade Maggan kokat kaffe och jag stannade till en stund. Bytte om, åkte till mamma och pappa för att lämna Melwin och stannade sedan i Valsfäboda där jag och Gullan skulle fortsätta på Naalas spårande kvällen före. Gullan frispårar duktigt, men fortfarande är frågan vad? När vi kliver över purfärskt björnbajs bestämmer jag att det är dags att vända mot bilen. Gullan följer efter lite övertalning med. En fjärde sierska, Guje Lindwall, har kontaktats och ringer någon gång vid denna tidpunkt upp mig. Hon säger mycket, bland annat att Ziggy lever och mår prima. Men en sak som jag hajade till över. “Ni kommer få tillbaka henne ikväll”. Det jag reagerade över var hennes ton av självförtroende och övertygelse.

Åker sakta “gammvägen” hem. Stannar på 7-8 ställen. Tar ut Gullan och kommenderar skall. Ropar och väntar. Inget resultat. Hemma på gården sitter jag kvar i bilen för att samla kraft. Mamma och pappa kommer med nybadad Melwin. Gissa när jag duschade senast?!?! Jag lägger Melwin samtidigt som min älskade mamma lagar mat åt oss. Jag har lämnat min mobil nere. Hör hur det ringer i den. Mamma svarar. Säger högt: “VA HAR NI HITTAT HUNDEN????” Jag glömmer min inte helt sovande son. Rusar ner för trappen och kan inte med ord beskriva min glädje. Får veta att hon lever, mår bra, hittades vid Sundudden och kommer snart hem. Jag rusar ut och slänger mig runt Magnus hals, tårarna sprutar och känslan är som sagt obeskrivlig. Ringer till Sharon i England som förmodligen inte hörde/begrep ett ord av vad jag sa. Men hon listade ut det och blev överlycklig hon med såklart. Camilla hinner jag också ringa.

Sedan kom bilen med en Ziggy i. 3 och etthalvt dygn senare. Valter skulle fiska i Sundudden, letade ett bra ställe och hittar där en hund. I första skedet reagerar hon som att hon är väldigt rädd, morrar och visar tänder (för övrigt ett beteende som Ziggy ALDRIG uppvisat tidigare, men reptilhjärnan har nog vid det här laget satt in). Direkt han började prata med henne sökte hon kontakt, blev glad och följde honom hackihäl till bilen. Han ringde polisen som direkt kopplade honom till mig. Hemma blev hon glad av att se mig. Men först när Magnus kom och pratade med henne klev hon ut. Ranglig, mager, trött (så trött att öronen inte längre orkade hållas uppe, utan stod kvartitvå) men lycklig. Inte alls särskilt myggbiten och den enda blessyren jag kan hitta är ett skrapsår mellan två baktår.

Valter fick en kram av en matte vars lycka ingen som inte varit i samma situation kan förstå. Ziggy fick lite fil till att börja med och sedan hamnade hon under täcket. Där hon ett dygn senare fortfarande ligger. Med undantag av 5 matningar och korta rastningar. Hon och  Gullan har hälsat och lyckan hos de båda gick inte att ta miste på. Jag luktar gott, har lagat mat, druckit ett glas vin och är helt otroligt nöjd över att livet kan börja igen. Men om sanningen ska fram trodde jag inte detta. Har övertygat mig själv om att jag aldrig mer skulle få se Ziggy. Kanske i rent självförsvar. Men nu ligger hon här, brevid mig, och snarkar sött. ALDRIG mer ska jag släppa henne ur sikte. Samma kväll ringde VK, artikeln finns HÄR. Idag ringde Expressen, och imorgon ska tydligen Ziggy vara med i deras papperstidning. Tänk att det ska vara vår svarta pärla att bli kändis på ett dylikt sätt. Men vad hon varit med om kommer vi nog aldrig få svar på…

Den närmaste veckan ska vi ser hur detta påverkat Ziggy, och sedan bestämma om vi faktiskt åker på Svenska Bullterrierklubbens Open Show första helgen i augusti som vi tidigare planerat, Ziggy får bestämma. Framtiden i övrigt med valpplaner är svårt att uttala sig om, vi får se.

För att försöka se positivt på de senaste dagarna har:
*jag insett hur vansinnigt mycket mer man klarar än man faktiskt tror
*jag gått ner två kilo
*Gullan och Naala visat sig kunna spåra björn (fast när jag tänker efter vet jag ej om det är positivt…)
*sierskor har rätt, fast också en del fel
*jag insett hur fantastiskt många fina vänner vi har, som stöttar i nöd
*mina utnötta meindl-kängor verkligen blivit helt färdiga, nu MÅSTE nya införskaffas (men även här kanske jag ska undra om det verkligen är positivt)
*jag kommit fram till att kantarellsäsongen startar tidigt i år (konstig känsla att kliva över mängder med kantareller, och bara lämna dem)

TACK ALLA NI SOM HJÄLPT TILL, letat, ringt, smsat, bloggat om oss, mailat och bara sänt oss en tanke och tumhållning. Men speciellt vill jag tacka några som jag här ska nämna vid namn:

*Valter, som hittade Ziggy. Vi kan inte nog tacka dig…

*Camilla och Naala, utan er hade jag aldrig gått runt dessa dygn. Camilla du förstod direkt allvaret i det hela och har hela tiden stöttat. Gullan är stolt över sin systerdotters framfart i skogen!

*Mamma och pappa, Sandra och Jocke, tack för allt! Speciellt matlagningen mamma, torskgrytan du improviserade fram var GRYM! Ziggys gryta kallar vi den. Om någon vill ha recept, hör av er!

*Staffan, tack för att du delade med dig om din gedigna kunskap om markerna runt om i Näs. Och tack för att du så helhjärtat hjälpt till att söka!

*Frida, helammande nybliven mamma trotsade naturlagarna och skallgick så länge tuttarna höll Tack kusin!

*Lasse, tack för att du tog dig tid att avsätta en eftermiddag att eftersöka liten bullterrier.

*Elin, om än du varit på Riesen-läger långt bort hela veckan, så har dina telefonsamtal morgon och kväll betytt massor! TACK!

*Maggan och Micke, knl Buffalo Bull’s, synd att vi inte kunde träffas mer angenämt. Men er närvaro betydde massor!

*Jens, knl Mad About, dina telefonsamtal peppade mig att inte ge upp! Tack!

*Monica och Susanne, för alla era promenader runt om i Näs.

*Stina och Roffe, som kom enkom för att leta i grytet vi hittade, och som sökte i skogarna runt Rickleå.

*Gullan, jag vet att hon inte kan läsa. Men ni som träffar henne kan ju också förklara att hon är BÄST. Har jag letat 3 mil om dagen, har hon gått tre ggr så många. Dessutom under höglöp. Jag tror, om än det kan verka dumt, att hon har förstått uppgiften, och tagit sig an den med största allvar. Jag tror också att hon saknat Ziggy. Nu är hon också helt slut! (Ni som undrar vad Eddie har hållit på med sedan i måndags kommer här svaret: Varit förälskad, i Gullan).

Nu är novellen slut, och jag bjuder er inte på några bilder. Mycket på grund utav att bara tanken på att lyfta kameran känns jobbig. Nu ska här SOVAS!

KRAM TILL ER!
Emma

Den högt älskade lilla hunden är hemma och trynar tryggt under täcket. Skriver snart mer, måste samla tankarna.

/E